Hej "alla" musikvänner.

Här kan ni läsa och få tips om ny och gammal musik den gamla som referens men det mesta är nytt och kanske okänt för dom flesta.

Jag heter Börje Holmén och har fyllt 67 år när jag startade bloggen.

Gå till mera/meny och välj artist nyaste nederst

Mitt musikintresse har följt mig hela livet trots att jag inte utövar själv. Det har varit egen värld att försvinna i men också en värld där man kan dela upplevelsen med andra. Nu när det finns SPOTIFY och andra streamingsighter så har ju den saken blivit enklare. Jag har tidigare skrivit musikresencioner på www.nyaskivor.se skriver man in Börje i sökrutan får man upp alla mina, ett åttiotal. 

 

Jag kan tycka att en text på mitt modersmål kan gå rakt in men en text på mitt så kallade andra språk tillåter mej att tolka den lite friare och kanske göra det lite mera spännande.

 

När man hör en artist för första gången tycker man att denne påminner om andra artister

men efter några spelningar kommer individualiteten fram allt mer.

 

Lyssnar man mycket på musik letar man även efter annorlunda musik där det ibland dyker upp guldklimpar.

Låt vara att mina referenser till liknande artister är okända för många med dom finns på SPOTIFY dom också

Hur det kommer sig att jag ger så höga betyg beror det på att jag kan välja artisterna själv

 

Veckans Musikrecension

Jaron Reid Ravensky / I Can´t Take The Darkness Anymore  

”mäktig upplevelse, 25 låtar, både musikaliskt och textmässigt”    (hemifrån)

Jaron Reid Ravensky singer/song writer från Alberta, Canada kommer här med sin tredje CD en dubbel I Can´t Take The Darkness Anymore. Jaron har fått beröm för sin vackra röst ” en sångare med charm, värdighet och empati” som i tidig ålder påverkades av artister som Leonard Cohen och Tom Waits m.fl. Jaron har skrivit alla 25 sångerna själv men har med sig ett tiotal musiker vid inspelningarna i studion.

En av årets allra bästa det är en mäktig upplevelse, 25 låtar, både musikaliskt och textmässigt vad det sedan gäller rösten är det också en upplevelse. Jaron låter med sin engagerande inlevelse snarligt John Hiatt och en aning som Cat Stevens. På CD 2 låter det en del Tom Waits.

Om man vill så mycket (25 låtar) så kanske inte alla är fullträffar men helheten är strålande. Att börja med: CD 1 nr 1 Further Down The Road, nr 2 A Very Dangerous Stach, nr 3 The Hologram Zoo, nr 6 Amy ( a little more time) och nr 9 In It For Love CD 2 nr 5 When You Can´t Let Go, Let Go och nr 6 Oh Sam, The Everyman. Med flera.

Betyg: 4,5 av 5

Musikbloggen fortsätter

När jag som tioåring 1961 fick min första vinylskiva var det Sånt Är Livet med ANITA LINDBLOM. Jag mins att det var stort och att min mor hade just köpt en elektrisk grammofon för vinylskivor så där gick min skiva varm. En dag lånade min syster ut sina skivor och även min Anita Lindblom till någon mindre nogräknad person. det var sista gången jag såg den skivan. Men det finns numera skivmässor så nu är sånt är livet hemma igen. Sedan dess har det blivit många fler vinylskivor dock inte med Anita Lindblom. 

 

I den vevan fick vi nya grannar i huset intill. Min fem år äldre syster fick en jämnårig tjejkompis.

Grannhuset var ett gammalt flerfamiljshus med en övervåning där tonåringarna, två stycken, bodde.

Deras föräldrar var mycket toleranta mot ungdomarnas vänner så där var vi ofta både jag och min syster.

Till saken hör att där fans en vinylgrammofon med en mängd skivor det mesta var

ROCK'N ROLL FRÅN 50-talet vilket givetvis satt sin prägel hos mej.

Under 60-talet kom Radion med P3 1964

men det var skralt med musiken i min smak ett lysande exempel var DET SKALL VI FIRA där man lyckades smala ner utbuden av populärmusik till att spela DAGENS POPPSKIVA. då var det inte med någon större sorg att det programmet lades ner så DET SKALL VI FIRA!

 

Men allt var ju inte mörker då kom ju TIO I TOPP och GRAMMOFONHÖRNAN ni kommer väl ihåg signature Beatnik Fly med Johnny And The Hurricanas och några andra ljuspunkter.

Jag har en kompis som också var musikintresserad och han var så lyckligt lottad att han hade en rullbandspelare och bandade från radion.

Jag var inte bara imponerad utan också lite avundsjuk. Han hade bland mycket annat spelat in en låt YOU´VE GOT TO HIDE YOUR LOVE AWAY med THE SILKIE från 1964 en BEATLES cover. Den har fastnat i mitt huvud. I år blev det ett köp på e-bay.

 

Hep Stars var ju ett bra band på sin tid dvs. We And Our Cadillac med flera LP. Men när Svenne började sjunga Elvis då gick förtjusningen över och då började jag lyssna på Elvis inställt .

Hep Stars i all ära men det fans ett annat band som jag fastnade för vid den tiden nämligen Vat 66.

Jag kommer ihåg när jag fick följa med min syster och svåger till stora staden Stockolm sommaren 1967 strax före högertrafik omläggningen. Det var en lång och omständig resa som på den tiden ofta passerade genom städerna upp till stockolm och där omskyltning och andra förberedelser var i full gång. Varmt var det också.

Jag hade fått löfte om att gå in på den stora skivaffären BRODDMANS som låg på Hötorget vill jag minnas.

Där kändes det som julafton Jag fick stanna kvar i affären en stund extra för att syster och svåger gick ut ur den varma affären men jag var så exalterad av alla skivorna att jag kände inte av värmen. Det blev ju förståss Vat 66.

Men allt var ju inte mörker då kom ju MELODIRADION med bland annat TIO I TOPP. Det finns på Ginza en 4-cd som heter tio i topp 1961-1974 som jag varmt rekomenderar.

https://www.ginza.se/product/tio-i-topp-1961-1974/150707/

På 1960-talet hade man bara plats för en stor husgud i taget och då fick man välja så i mitt fall stod valet mellan ELVIS PRELEY och hans THE JORDANAIRS med gitarristen SCOTTY MORE och CLIFF RICHARD och hans THE SHADOWS med gitarristen HANK MARVIN båda stora på sin tid.

Det blev förståss ELVIS.

När man sedan kommer till musikgrupper så fans det två stora att välja på nämligen The BEATLES och THE ROLLING STONES.

För mej var det enkelt Beatles var en popgrupp medan Stones spelade rock och blev med tiden ett överlevnads band.

Båda kommer från England där det vid denna tiden fullkomligt exploderade av riktigt bra musik.

I USA fanns vid denna tid fans något som kallades protestsångare den störste är förstås BOB DYLAN som sedermera fick NOBELPRISET i litteratur för sin poesi.

Med det fins två andra "stora poeter" också nämligen NEIL YOUNG Canada och VAN MORRISON Irland. Alla tre har haft en repertoar som verkar oändlig.

Protestsångare ja. Den tiden är över trodde jag men det stämmer inte riktigt kanske är det mera på G  nu i dessa Trump-tider.

Kolla resencion bloggen. Keegan McInore 

1968 kom jag in på en för mej ny musik genre nämligen engelsk blues och då handlade det om John Mayall och hans Blues Breakers.

Han har bildat skola för en hel drös kompetenta musiker i England men också i USA. Jag kan omöjligt räkna upp alla men kan väl ta några av dom största.

Eric Clapton, Peter Green, Mick Taylor. Eric Clapton bildade Cream, Peter Green bildade Fleetwood Mac och Mick Taylor gick till The Rolling Stones för att nämna några. John Mayall har sedan fortsatt att locka yngre bluesmusiker till hans Blues Breakers. Den första skivan blev  OUT OF REASH. Vad som är speciellt med denna låt är att det inte är John Mayall som sjunger utan istället Peter Green.

I Claptons biografi skriver han att John Mayall tvingade Clapton att sjunga något som han, tack och lov, har fortsatt med.

Det blev en lång period av John Mayall som tärde på mina musikvänner men det blev mera blues från ett annat land också nämligen USA och alla fantastiska bluesmusiker där

bla. BB King och dom andra kungarna Fredie King och Albert King.

Ja John Mayall ja under åren 1963 till 1969 omgrupperades Bluesbreakers 9 gånger med mer eller mindre kända namn.

När jag såg John Mayall and The Bluesbreakers i Karlstad och Karlskoga 1987 så hade han med sej två då inte så kända namn nämligen CoCo Montoya och Walter Trout som i Bluesbreakers verkligen fick blomma ut. Två fantastiska spelningar.

Jag fortsätter på temat ”stora poeter” och kommer till Cat Stevens, Paul Simon 0ch Leonard Cohen.

Paul Simon och hans duo-kompis Art Garfunkel har spelat in 5 studioalbum innan dom blev ovänner men blev sams igen. Min första av deras samling blev SOUND OF SILENCE det var min första LP som jag köpte för egna pengar 1966. Man fick flitpengar i skolan på den tiden. Pau var poeten Art var ett bra komplement på sång. Paul fortsatt att skriva och spela ni många skivor på egen hand och gör så fortfarande.

 

Leonard Cohen var också en stor poet av det lite lågmälda måttet. När hans live-skiva SONGS OF LOVE AND HATE kom 1971 satt jag och min kompis i hans fars bil en Cortina GT som hade bilradio. Vi hade parkerat utanför Skattkärrs ordenshus och skulle just gå in när radion spelade Leonards nysläppta skiva. Där blev vi sittandes i vad jag mins tre låter på rad. Jösses vad bra han var. Det blev många Leonard Cohen efter det.

 

Cat Stevens Catch Bull At Four kom 1972 när jag gjorde lumpen den skivan gick flitigt på ”luckan”. Jag mins att den musik jag spelade fick epitetet ”rymdmusik” av mina lumparkompisar vad dom nu kunde mena med det. Men det är ju kanske så att Deep Purple och Santana inte upplevdes som särskilt jordnära. Cat Stevens konverterade till Islam och blev Yusuf Islam 1978 tror jag. Enligt Wikipedia har han 60 miljoner album.

1969.

Jag hade lite svårt för elgitarr vid den tiden framför allt Jimi Hendrix med flera. Men när jag satt på min kammare med transistorn så presenterades i radion Jethro Tulls andra skiva STAND UP och låten WE USED TO KNOW med dess Wah-Wah gitarr och jösses vilken dörröppnare.                                                                                                                      Det var början på en era av elgitarr musik ja till och med Jimi Hendrix. Det hade jag aldrig trott. Det handlar mycket om att öppna dörrarna/sinnena när man lyssnar på musik i allmänhet och ny musik i synnerhet.

THE MOODY BLUES / SEVENTH SOJOURE 1972

Etta av dom ljusare minnena från den tiden är när min kompis Karl-Erik och jag puttrade runt i hans MG-Midget en dragig historia (cabriolet) och lyssnade på den nyutkomna THE MOODY BLUES / SEVENTH SOJOURE 1972 i hans kassettbandspelare. Det blev många LP-skivor med The Moody Blues efter det.

WILCO

2002 var jag på vidareutbildning inom digitala bilder. Som fotograf på VÄRMLANDSARKIV hade jag blivit digital. Vidareutbildningen var i Göteborg.

På lunchrasten gjorde jag en sväng till Masthuggtorget och BENGANS skivaffär. Där kunde man tala om utbud. Jag var svårt inne på Blues på den tiden så här fans möjligheter att göra fynd.

Jag gick där och bläddrade och som underhållning spelades något nytt som jag inte kände igen. Det lät riktigt bra så jag frågade vad det var för något? Det är WILCOs senaste YANKEE HOTEL FOXTROT. Jaha tänkte jag det är ju inte blues direkt utan någon form av AMERICANA lite modernare country. Jag bläddrade vidare i mångfalden av blueshyllorna och i bakgrunden spelades flera riktigt bra låtar så jag frågade vilka är detta? Samma skiva. Tidsnöden gjorde att jag kom ut med WILCOs senaste. YANKEE HOTEL FOXTROT blev inkörningsporten till en lång rad med WILCO cdskivor.

 

WILCOs YANKEE HOTEL FOXTROT dokumenterades med filmkamera av vänner till bandet och som visades i SVT för några år sedan.

Det blev en mycket märklig historia. WILCO fick en summa pengar av sitt skivbolag för studiotid till att fortsätta med sin succé SUMMERTEETH. Men bandet hade större ambitioner och överproducerade den nya skivan YANKEE HOTEL FOXTROT till något som skivbolaget inte gillade.

I dokumentärfilmen framgår motsättningarna tydligt. Det slutade med att bandet fick behålla materialet och gick ut till andra bolag. Det fanns två riktigt intresserade var av ett fick uppdraget. Det visade sig att vinnaren var ett dotterbolag till det bolag som refuserade YANKEE HOTEL FOXTROT.

UNCLE TUPELO ombildades till WILCO med frontfigurerna JAY FARRAR och JEFF TWEEDY.

UNCLE TUPELO han göra fyra fullängdare No Depression 1990 – Still feel gone 1991 – MARCH 16-20. 1992 och Anodyne 1993.

Innan YANKEE HOTEL FOXTROT spelades in han Wilco med ett samarbete med BILLY BRAGE.

Den store WOODY GUTHRIE, en av Bob Dyllans förebilder, bodde och levde med sin familj på MERMAID AVENUE sena1940 och tidigt 1950talet där han skrev hundratals låtar som aldrig spelades in. När han dog lämnades texterna till Billy Brage och Wilco som tonsatte dem var av 28 kom ut på skivor med titeln MERMAID AVENUE och MERMAID AVENUE VOL II. Efter YANKEE HOTEL FOXTROT lämnade Jay Farrar Wilco och bildade SON VOLT som släppt några skivor men Jay har även gjort några soloalbum SEBASTOPO1. Jag har följt Wilco även efter att Jay Ferrar lämnat och tycker väl att han tog med sig en väsentligare del från Wilco som istället blev ett energiskt rockband.

The Spencer Davis Group

har ju gjort ett antal avtryck i musikhistorien. Ett som jag har minnen med är förstås This Hammer från 1966. När vi grabbar skulle ut på helgkvällarna så spelades det musik och då kom det återkommande förslaget att ”SPELA HAMMARN” vilket naturligtvis hörsammades.

The Spencer Davis Group han med en hel del riktigt bra låtar innan STEVE WINWOOD gick vidare till TRAFFIC 1967.